Jag blir snuvig när det är kallt ute

The Swedish chef, från Mupparna, är från Dalarna. Någon berättade det för mig ganska nyss, men jag kommer inte ihåg vem. Enligt den personen så besökte mannen som gör rösten till The Swedish chef Sverige, och var då just i Dalarna. Han hörde bara dalmål och tog alltså med sig den dialekten till Mupparna, som svenska. Vilket det ju också är - finns det dom som hävdar... Ialla fall, detta satt vi och diskuterade runt tre, halv fyra på natten i en bil i New York igår kväll. Med Harry och Brother Mike. Förra gången jag satt i samma bil var för ganska exakt två år sedan. Jag halvsov då, lutandes mot Brother Mike, medan Hanna och Harry pratade musik i framsätet. Det var så fint. Jag skrev en text om den vackra känslan jag fått och jag läser ofta den texten för att minnas hur det kändes. Nu knöts säcken ihop kan man säga. Fast istället för den romantiska bilden från för två år sedan så satt vi nu och gapskrattade åt imitationer av the Swedish chef och av någon jävla anledning satt jag även och pratade svenska med amerikansk dialekt. I amerikanernas öron lät detta tyskt och jag blev uppmuntrad att säga att jag hatar judar. På svenk/amerikansk tyska. Hm... skumt men inte fullt så illa som det låter då båda männen i bilen är just judar. Men skumt indeed.Fast skumt, romantiskt eller vad fan som helst spelar ingen roll när man är i sällskap med människor man tycker om. Jag älskar Hanna, och fast jag bara träffat dessa båda män några gånger så finns det något där som ger mig en otroligt bra känsla. Jag inser att detta kanske bara är ett fabrikat i min hjärna, då hela New York-upplevelsen lätt blir väldigt romantiserad. Förmodligen hade mycket vart annorlunda om jag bodde här. Men nu är det som det är och jag älskar att få dom där stunderna av bara total lycka. Stunderna då man lägger bort alla baktankar och kalkyleringar och bara är. Det är häftigt. Och där vissa kvinnor fantiserar om mörka-lationo-gentlemens- utlänningar så föredrar jag 40+:arna med touretts, som skriver böcker om sina hemorojder...

För att byta ämne så måste jag ju även berätta att jag var väldigt nära att upprepa min toalett-incident från förra gången. Ni som hört historien vet vad jag menar. Ni som inte hört historien - lev lyckligt ovetande. Jag förstår inte hur jag lyckas... Borde kanske äta mindre eller nåt.

Igår såg jag även tre country-band. Sjukt bra. Och så åt jag fisk, drack vin och öl och spenderade nästan alla mina pengar. Sjukt bra. Och i morse var jag sur som en liten sill när Hanna härjade med sina alarm. Att vara sur är dåligt. Att vara glad är bra. Så nu är jag glad igen.

Nu måste jag greja lite med min B-uppsats. Typiskt tråkigt men nödvändigt. Robert kommer inte bli glad annars. Kanske om jag pratar med amerikansk dialekt...