Jag blir snuvig när det är kallt ute

"Tror du att du vill ha mig än när morgonen är här igen och jag inte ens har råd att köpa smör" om och om igen "När morgonen är här igen".

Upprepandet av låtar gör jag hela tiden. Vissa passar just nu. Förra New York var Tom Waits "Long way home". Det är en ljus sång. Hela den vistelsen var ljus och hoppfull. Jag hade inget liv som väntade hemma. Jag hade alla möjligheter i världen till att omforma mitt liv. Jag hade gråtit så mycket att det bara fanns skratt kvar.

"När morgonen är här igen" är längtan. Längtan efter allt på samma gång. Allt finns hemma. Allt finns här. Min hjärna förstår inte vad jag är ute efter. Kortslutning och fylla. Längtan är dock bra. Det betyder strävan och liv. Det betyder att man omger sig med människor och i situationer som är så otroligt bra att man inte vill vänta till nästa gång.

Nu ska jag bege mig ut i ett blåsigt New York. Jag längtar efter första dagen här. Då var det så lång tid kvar till att börja längta tillbaka.

The Swedish chef, från Mupparna, är från Dalarna. Någon berättade det för mig ganska nyss, men jag kommer inte ihåg vem. Enligt den personen så besökte mannen som gör rösten till The Swedish chef Sverige, och var då just i Dalarna. Han hörde bara dalmål och tog alltså med sig den dialekten till Mupparna, som svenska. Vilket det ju också är - finns det dom som hävdar... Ialla fall, detta satt vi och diskuterade runt tre, halv fyra på natten i en bil i New York igår kväll. Med Harry och Brother Mike. Förra gången jag satt i samma bil var för ganska exakt två år sedan. Jag halvsov då, lutandes mot Brother Mike, medan Hanna och Harry pratade musik i framsätet. Det var så fint. Jag skrev en text om den vackra känslan jag fått och jag läser ofta den texten för att minnas hur det kändes. Nu knöts säcken ihop kan man säga. Fast istället för den romantiska bilden från för två år sedan så satt vi nu och gapskrattade åt imitationer av the Swedish chef och av någon jävla anledning satt jag även och pratade svenska med amerikansk dialekt. I amerikanernas öron lät detta tyskt och jag blev uppmuntrad att säga att jag hatar judar. På svenk/amerikansk tyska. Hm... skumt men inte fullt så illa som det låter då båda männen i bilen är just judar. Men skumt indeed.Fast skumt, romantiskt eller vad fan som helst spelar ingen roll när man är i sällskap med människor man tycker om. Jag älskar Hanna, och fast jag bara träffat dessa båda män några gånger så finns det något där som ger mig en otroligt bra känsla. Jag inser att detta kanske bara är ett fabrikat i min hjärna, då hela New York-upplevelsen lätt blir väldigt romantiserad. Förmodligen hade mycket vart annorlunda om jag bodde här. Men nu är det som det är och jag älskar att få dom där stunderna av bara total lycka. Stunderna då man lägger bort alla baktankar och kalkyleringar och bara är. Det är häftigt. Och där vissa kvinnor fantiserar om mörka-lationo-gentlemens- utlänningar så föredrar jag 40+:arna med touretts, som skriver böcker om sina hemorojder...

För att byta ämne så måste jag ju även berätta att jag var väldigt nära att upprepa min toalett-incident från förra gången. Ni som hört historien vet vad jag menar. Ni som inte hört historien - lev lyckligt ovetande. Jag förstår inte hur jag lyckas... Borde kanske äta mindre eller nåt.

Igår såg jag även tre country-band. Sjukt bra. Och så åt jag fisk, drack vin och öl och spenderade nästan alla mina pengar. Sjukt bra. Och i morse var jag sur som en liten sill när Hanna härjade med sina alarm. Att vara sur är dåligt. Att vara glad är bra. Så nu är jag glad igen.

Nu måste jag greja lite med min B-uppsats. Typiskt tråkigt men nödvändigt. Robert kommer inte bli glad annars. Kanske om jag pratar med amerikansk dialekt...

New York måndagen den 16e februari 2009

Ett är negativt: förbannat dålig hy av vatten med mycket klor i.

Ungefär otroligt många saker är positivt: vädret, barerna, sällskapet, restaurangerna, alkoholen,  musiken, boendet, samtalen, skratten, bråken, förståelsen, sömnen och att vi hets-tittar på tv-serie med mycket nakna missanpassade människor och sex i. Uppfuckade relationer blir godis för lätt bittra singelmänniskor. Och inslag som (vi debatterar livligt om det kan) liknas vid mjuk-porr blir en bonus. Snusktanterna har sagt sitt.

Nu ska det bli nattliv igen. Mat och musik. Och litet att dricka.

New York, lördagen den 14e februari

Nu fattas det en dag. Den dagen var igår och det sovdes mycket den dagen. Ett besök till en utflippad mexikansk restaurang blev det också. Och väntan i blåst och bilalarm som tjöt. Califoniacation. Och god natt. Nu är det idag, som är idag som är samma datum som ovan. Alla ledsna hjärtans dag. Tänker inte kommentera det mer för det räcker att konstatera att det än så länge varit en mycket bra dag. Trots allt. Starta dagen med brunch på Life Café, vegetarisk omelett och Screwdriver. Fortsätter med djävulskt lång promenad i stan. Terapi, skratt och tutade på. Titta åt fel håll vid övergångstället och livet kan bli kort. Men det gick bra. Trots allt. Husen är så höga, gatorna så raka och ljuset så hoppfullt. Hemma igen med fotsvett och däcka på sängen. Rock'n'roll-flottigt hår (intalar jag mig) i väntan på att duschen ska bli ledig. Snart vankas mat och utgång. Rödvins-sval och The sound of Gunnar. I förrgår var vi virvelvindar, idag kan det bli en lagom bris eller total naturkatastrof. Ingen vet. Det är charmen.

New York, fredagen den 13e februari

6th Street, mellan avenue B och C. Så långt var det rätt. Men sedan hade Hanna gett mig fel husnummer. Så där stod jag med min jätteväska i säkert... fem minuter. Hm, ja, ingen större skada skedd alltså. Hon kom som en ängel. Jag var inte så oroad men sen så hade jag även pengar på min mobil. Det hade inte hon. Hon hävdade att hon sprang. Jag tror att hon ljög. Möjligtvis gick hon ganska snabbt. Men det är kärlek. Och det är bra.

Så efter kärlek gick vi hem. Till henne. Underbar lägenhet. Tegelväggar, parkett, och bara så jävla osvenskt. Kontrasterna är stora. Och bra. Sletna flickor piffar och fixar och är snart redo att gå ut igen. Mat. Mmm... Life Café. Och trånga, höga byxor som man inte bör sitta i på oss båda. Vi stannar inte så länge. Men gott är det. Världen snurrar och surrar, som när man åkt färja, men det funkar.

Vidare till Niagra. Öl och konstutställning. Sarkasemer på svenska. Det är det vi är bäst på, det är det vi lever för. Kvinnan med bröstförstoringen - hej hej, Tjejen med smajlet - hej hej, Mannen som ska åka till Australien över en helg (här börjar jag misstänka att jag inte riktigt hänger med i konversationerna) - hej och hej då. Next place - Bowery Electric.

Det har utlovats gratis bar. Vi går till övervåningen där man snällt får betala. Shit, de tar leg över allt! Nog för 21-års gräns men give me a break! Känner mig så där svenskt kränkt som bara en jet-lagd tjej från Götalaborg kan göra. Anyway, står i baren. Mina pengar är slut för länge sen. Tror jag tänkte i pund när jag bestämde hur mycket jag skulle ta med. Hanna pröjsar. Herr Mupp mupp kommer fram. Hanna presentererar oss, fast vi sets många gånger förut. Vi tycker det är kul. Han har ett stort huvud och ser sur ut. Vi dricker, spanar, dricker, spanar och pratar. Mycket. För det är det vi är bäst på. Det är det vi lever för.

Vi planerar att gå vidare. Hanna ska plocka upp Keith Richards plektrum. Vi stannar. Fast på undervåningen. Gratis bar -not any more. Gratis intäde - ja ja! Hanna hänger med eliten. Frida börja att inte riktigt hänga med alls. Men det är bra. Det är som det brukar. Fotograf-chefen med fluff håret - hej hej, frugan med hatten - hej hej, 40-åriga eventuellt lesbiska fast har förmodligen aldrig legat med någon över huvudtaget och spanar även på Herr mupp mupp och ser, som alla andra 40-åringar här, ut som 25 - hej hej! Och mannen. Mannen som vi ska trakasera resten av kvällen - hej hej. Så här någonstans börjar det bli jet-lag på riktigt. Och jet-lag är ordet som jag kommer att använda resterande 9 dagar då jag känner att mitt sinne inte riktigt hänger med. Då skyller vi på jet-lag. Men i korta drag så pratade, dansade, analyserade, garvade, ramlade (obs inte jag, utan trakaserade mannen. Det kan ha varit jag som puttade honom. Eventuellt), letade efter Keiths plektrum, somnade med kläder och linser på och vaknade kl 8 imorse, next to my sweet sweet darling "vad fan är det för fel på honom" älskling, vi. Och tänkte: FY FAN VAD GÖTT DET ÄR ATT VARA I NEW YORK!!! Och på väggarna tittar män från förr. Många Dylan. Och nu ska jag sova en stund till.