Stirra stirra stirra. På ingenting alls. På hela världen. Det betyder inget. För mig. Eller så betyder det så mycket att jag inte orkar söka en mening. Samlar använda snusar i en skål. Som ytterliggare ett bevis på det jag gör men inte borde. Hittar inte meningen med att inte. Och allt jag borde men inte gör. Olästa böcker i hög. Odiskade tallrikar i travar. Är det regnet eller jag. Regnet. Tänker inte börja ta ansvar för min oförmåga nu. Inte idag. Kanske imorgon. Om det har slutat att regna.
Den blivande läraren i hushållet har undervisat mig i faran med att ha för hög volym när man lyssnar på musik. Om man inte har för hög volym när man åker spårvagn riskerar man att höra andra människors samtal:
- Fy fan här luktar det garlic. Är man inte tårögd innan man går på vagnen så blir man det då.
- Men sluta, de får väl äta vad de vill.
- Jävla svartskallar.
Två män i övre medelåldern. Sympatiskt.
Jag föredrar tinnitus.
(September 2007)
Snart är det premiär på världshistoriens bästa barnteater! Lalalalala, sjunger vi glatt, sen mobbar vi sönder varandra. Precis som i verkliga livet. Lalalalala… Inte många är snälla om man tänker efter. Inte jag i alla fall. Idag var jag nära att be en utvecklingsstörd kille på bibblan att dra åt skogen när han ville snacka och jag hade bråttom. Det gjorde jag inte, men jag svarade väldigt kort, för jag ville inte prata. Då blev han ledsen och skrek: ”Jag har visst vänner! Du tror att jag inte har några vänner, men det har jag!” Det ekade i hela biblioteket. Om sanningen ska fram så hade jag ingen åsikt alls om huruvida han hade vänner eller ej, men han rusade iväg och när jag senare gick ut så såg jag honom stå och prata med ett gäng skröniga alkisar. Då tänkte jag att han nog inte har några vänner. Och kände mig elak.
"Tror du att du vill ha mig än när morgonen är här igen och jag inte ens har råd att köpa smör" om och om igen "När morgonen är här igen".
Upprepandet av låtar gör jag hela tiden. Vissa passar just nu. Förra New York var Tom Waits "Long way home". Det är en ljus sång. Hela den vistelsen var ljus och hoppfull. Jag hade inget liv som väntade hemma. Jag hade alla möjligheter i världen till att omforma mitt liv. Jag hade gråtit så mycket att det bara fanns skratt kvar.
"När morgonen är här igen" är längtan. Längtan efter allt på samma gång. Allt finns hemma. Allt finns här. Min hjärna förstår inte vad jag är ute efter. Kortslutning och fylla. Längtan är dock bra. Det betyder strävan och liv. Det betyder att man omger sig med människor och i situationer som är så otroligt bra att man inte vill vänta till nästa gång.
Nu ska jag bege mig ut i
ett blåsigt New York. Jag längtar efter första dagen här. Då var
det så lång tid kvar till att börja längta
tillbaka.
The Swedish chef, från Mupparna, är från Dalarna. Någon berättade det för mig ganska nyss, men jag kommer inte ihåg vem. Enligt den personen så besökte mannen som gör rösten till The Swedish chef Sverige, och var då just i Dalarna. Han hörde bara dalmål och tog alltså med sig den dialekten till Mupparna, som svenska. Vilket det ju också är - finns det dom som hävdar...
Detta satt vi och diskuterade runt tre, halv fyra på natten i en bil i New York igår kväll. Med Harry och Brother Mike. Förra gången jag satt i samma bil var för ganska exakt två år sedan. Jag halvsov då, lutandes mot Brother Mike, medan Hanna och Harry pratade musik i framsätet. Det var så fint. Jag skrev en text om den vackra känslan jag fått och jag läser ofta den texten för att minnas hur det kändes. Nu knöts säcken ihop kan man säga. Fast istället för den romantiska bilden från för två år sedan så satt vi nu och gapskrattade åt imitationer av the Swedish chef och av någon jävla anledning satt jag även och pratade svenska med amerikansk dialekt. I amerikanernas öron lät detta tyskt och jag blev uppmuntrad att säga att jag hatar judar. På svenk/amerikansk tyska. Hm... skumt men inte fullt så illa som det låter då båda männen i bilen är just judar. Men skumt indeed.Fast skumt, romantiskt eller vad fan som helst spelar ingen roll när man är i sällskap med människor man tycker om. Jag älskar Hanna, och fast jag bara träffat dessa båda män några gånger så finns det något där som ger mig en otroligt bra känsla. Jag inser att detta kanske bara är ett fabrikat i min hjärna, då hela New York-upplevelsen lätt blir väldigt romantiserad.
Förmodligen hade mycket vart
annorlunda om jag bodde här. Men nu är det som det är och jag
älskar att få dom där stunderna av bara total lycka. Stunderna då
man lägger bort alla baktankar och kalkyleringar och bara är. Det
är häftigt. Och där vissa kvinnor fantiserar om
mörka-lationo-gentlemens- utlänningar så föredrar jag 40+:arna med
touretts, som skriver böcker om sina hemorojder...
För att byta ämne så måste jag ju även berätta att jag var väldigt
nära att upprepa min toalett-incident från förra gången. Ni som
hört historien vet vad jag menar. Ni som inte hört historien - lev
lyckligt ovetande. Jag förstår inte hur jag lyckas... Borde kanske
äta mindre eller nåt.
Igår såg jag även tre country-band. Sjukt bra. Och så åt jag fisk,
drack vin och öl och spenderade nästan alla mina pengar. Sjukt bra.
Och i morse var jag sur som en liten sill när Hanna härjade med
sina alarm. Att vara sur är dåligt. Att vara glad är bra. Så nu är
jag glad igen.
Nu måste jag greja lite med min B-uppsats. Typiskt tråkigt men
nödvändigt. Robert kommer inte bli glad annars. Kanske om jag
pratar med amerikansk dialekt...
Prenumerera på denna blogg
